En skolrörelse med magi
Den trettonde i kretsen av de tolv
Eleven och läraren
Eurytmi
Den 23 april 1919, höll Rudolf Steiner en första offentlig presentation av sin speciella skolpedagogik. Åhörarna var arbetare och tjänstemän på cigarettfabriken Waldorf - Astoria i Stuttgart. Samma år började också Steiner undervisa efter denna pedagogik. De första eleverna, var just barn till arbetare och tjänstemän på nämnda fabrik.
Den 7:e september 1919, grundades "Den fria Waldorfskolan". Emil Moolt, direktör för cigarettfabriken, svarade för den första skolans ekonomiska behov. Att Steiner-pedagogiken kallas för waldorfpedagogik, har allstå fabriken Waldorf - Astoria i Tyskland som grund. Vid Rudolf Steiners död 1925, var waldorfskolans elevantal i Tyskland 900. Ur denna första skola har en hel rörelse med antroposofiska skolor växt fram och fått spridning till många länder. Den äldsta waldorfskolan i Sverige, Kristofferskolan i Bromma, kom till 1949. Idag finns det ett 15-tal sådana skolor i Sverige. Till detta kommer ett flertal waldorfförskolor. Nu börjar grundskolan också erbjuda undervisning efter Steiners pedagogik på några platser. Fortbildningen för grundskolelärare erbjuds på Rudolf Steiner-seminariet i Järna.
Det har skrivits och sagts mycket gott om waldorfpedagogiken och waldorfskolorna av antroposoferna naturligtvis, av Skolöverstyrelsen (Sö), av kulturpersonligheter och föräldrar med barn på dessa skolor. Många kristna prisar de Steinerska skolorna.
Jag kan hålla med om att en del av waldorfpedagogikens metoder verkar ge bildning. I vissa avseenden synes den ge mer än utbildning i samhällets skolor. Men det är antroposofiska skolor, som bygger på Rudolf Steiners andliga åskådning om människan (* sid.71-72). Och det är en religiöst vilseledande människosyn.
Till kapitlets början
Några sidor framöver vill jag redogöra för mina iakttagelser om nämnda pedagogik och skolor och demaskera den dolda magi och ockultism den antroposofiska skolrörelsen innehåller. Att Sö inte upptäckt något av denna dolda kraft och livsåskådning vid sina s k "grundliga granskningar" av Rudolf Steiner- inspirerade skolor i vårt land - det är för mig en gåta!
Till kapitlets början
Då man känner till Steiners åskådning om den höga andliga Christian Rosencreutz-logen, den trettonde ockultisten i kretsen av de tolv, förstår man varför Steiner samlade omkring sig just tolv personer och lärde upp dem till de första waldorflärarna.
Till kapitlets början
Morgonens hälsningsceremoni i en waldorfskola kan synas både vänlig och hövlig. Läraren tar alla barn i hand varje dag. I Ellen Keyskolan i Sundbyberg hälsar waldorfläraren Hans Möller sin klass med: "God morgon kära klass tre!" Och eleverna svarar i kör: "God morgon kära magister Hans!"
Att klassläraren i waldorfskolan knyter barnen personligt till sig och lär dem hängivenhet till sin lärare, har sin grund i Steiners ockultism. Steiner skriver: "Det finns barn som med helig bävan ser upp till vissa av dem vördade personer. För dem hyser de en vördnad, som i djupet av deras hjärta förbjuder dem att låta någon tanke på kritik eller opposition uppstå. Sådana barn växer upp till ungdomar, för vilka det är välgörande att kunna se upp till något som inger dem vördnad (antroposofi). Från dessa barns led utgår många lärjungar i ockultism..." Den i början barnsliga vördnaden för människor blir senare en vördnad för sanning och kunskap (antroposofi).
Den kraft, som förr eller senare kan föra vidare kunskap, kallar Steiner för "sann devotion". Och han säger att lärjungen måste börja med att uppta devotionen i sitt tankeliv. Att möjligheten till högre andlig skolning, kräver en tidigare genomförd skolning i devotion.
Devotion betyder andakt. Devotionismen, "den nya andakten", var en andlig rörelse under senmedeltiden med tonvikten på det inre livet och meditation. Devotion kommer av det latinska orden devo´tus, som betyder "fanatiskt hängiven" och av votum, "löfte". När Steiner talar om barns och ungdomars vördnad och hängivenhet för vissa personer, och för det han kallar sanning och kunskap (alltså antroposofi), då brukar han begreppet devotion. "Sann devotion" är enligt Steiner, antroposofi.
Det är inte svårt att begripa varför man från antroposofiskt håll helst vill ha känsliga och inåtvända barn i sina skolor, barn med meditativa anlag till skillnad från materiella (det talas faktiskt om två människonaturer i Steiners litteratur, de materiella och de meditativa). Det är heller inte svårt att ana lärarens roll genom följande citat av Steiner: "Den som har devotionens känsla som anlag, eller den som haft lyckan (ödesbestämmelsen), att genom lämplig uppfostran få denna känsla inpräglad i sig medför mycket, om han senare i livet söker vägen till högre kunskap. För den som inte medför en sådan förberedelse uppstår redan på kunskapsvägens första steg svårigheter, om han inte energiskt företar sig att genom självuppfostran framkalla den devotionella stämningen..." En själ som tillägnar sig känslor av vördnad och hängivenhet åstadkommer en förändring i sin aura (astralkroppen). Vissa andliga färgtoner, vilka kan betecknas som gulröda eller brunröda, försvinner och ersätts av blåröda. Därigenom öppnar sig kunskapsförmågan... Det som uppnås genom devotionen blir ännu verksammare om en annan känsloart tillkommer. Det består i att människan lär sig att allt mindre ge sig hän åt intryck från den yttre världen och istället utveckla ett verksamt inre liv. En människa som jagar från det ena intrycket efter det andra och som ständigt söker "förströelse", finner ej vägen till ockultismen... Denna yttre värld är i alla sina uppenbarelser fylld av gudomlig härlighet, men för att kunna finna det gudomliga i omgivningen måste man först själv ha upplevt det i sin själ. "Lärjungen anvisas att bereda sig ögonblick i livet, vari han stilla och ensam försjunker i sig själv... Under sådana ögonblick bör han i fullkomlig stillhet låta efterklinga vad han upplevt, vad den yttre världen sagt honom. Varenda blomma, vartenda djur, varenda handling skall under dessa stilla stunder avslöja oanade hemligheter för honom."
Steiner säger att det finns två magiska ord som anger hur barnet kommer i ett förhållande till sin omgivning. Dessa är efterhärmning och förebild. För det lite äldre barnet heter de magiska orden för uppfostran efterföljd och auktoritet.
Någon har kallat waldorfpedagogiken för "ande-i-flaska-pedagogik". Det är inte utan att man håller med. Visst framstår waldorfskolorna som magiskolor då Steiner står till uppfostrarens förfogande när det gäller alla naturlagar och världshemligheter... När man nämligen talar till någon i bilder, där är det inte blott så, att denne påverkas av det man säger eller visar, utan en fin andlig ström går från berättaren över till den som mottar meddelandena. Om berättaren inte själv har en varm känsla för sin liknelse och tror på den, då kommer han inte att göra intryck på den han riktar sig till. För att kunna inverka på riktigt sätt måste man absolut själv tro lika mycket på liknelserna som på verkligheten. Den kan man bara göra om man är andevetensskapligt sinnad (antroposof) samt om liknelserna själva har sin upprinnelse i andevetenskap (antroposofi). Den som allvarligt tar upp andevetenskapen (antroposofin) behöver inte framtvinga ovannämnda liknelse om hur själen lämnar kroppen, ty för honom är det sanning. För honom är fjärilens framträdande ur puppan verkligen samma process på ett lägre plan i naturens rike, vilken på ett högre plan i högre utformning upprepas vid själens utträde ur kroppen. Han tror på detta med hela sin kraft (ja, du läser rätt - det handlar om tro). Och denna tro flyter i hemlighetsfulla strömmar över från berättaren till åhöraren och åstadkommer övertygelse. Det är omedelbart liv som då strömmar över från uppfostraren till den unga människan. Men för att detta liv skall uppstå är det just nödvändigt att uppfostraren öser ur andevetenskapens rika källa (antroposofin), samt att hans ord och allt som utgår från honom får värme och känslofärg genom ett äkta andevetenskapligt (antroposofiskt) sinnelag... All uppfostringskonst, all pedagogik är torr och död om den inte ständigt får friska tillflöden ur en dylik källa... Därför måste andevetenskapen (antroposofin) vara den levande grunden för all uppfostringskonst... Andevetenskapen (antroposofin) ger de rätta grunderna inte bara för den andliga delen av uppfostran utan också för den fysiska... Om Gymnastik och kroppsövningar skall kunna bedrivas enligt dessa riktlinjer, då fordras något av uppfostraren vilket endast andevetenskapen (antroposofin) och framför allt ett andevetenskapligt (antroposofiskt) sinnelag kan ge."
Till kapitlets början
Inom waldorfskolorna är eurytmi obligatorisk från första klass. Skoldagen börjas med eurytmirörelser. Eurytmi är en av de viktigaste ämnena i en waldorfskola. Det tar fyra år vid Rudolf Steiner-seminariet i Järna att utbildas till eurytmilärare i Sverige.
Eurytmi brukas inom tre områden, konsteurytmi, waldorfpedagogisk eurytmi och läkepedagogisk eurytmi. även om jag nu i första hand behandlar den eurytmi som har med waldorfpedagogiken att göra, så går det mesta igen i de båda andra.
Eurytmi kommer från det grekiska ordet eurythmia, som betyder "angenäm växling" eller "god rytm". Jämför rockgruppen "Eurythmics", där den kvinnliga artisten är antroposof. Ytligt går den antroposofiska eurytmin ut på att genom rörelser och färger göra de kvalitéer i ljud, språk, ord, toner och intervaller synliga, levande och konstnärligt utformade.
Rörelserna, som inte är stora, framförs med händer, armar och ben, samt deltagarnas inbördes förflyttningar och kombinationer. Man skiljer på gående och stående eurytmi. Rörelserna framföres till musik, diktläsning (recitation) eller tystnad.
Eurytmisten skall ställa sig mellan, eller om man säger, fånga upp lätthet och tyngd i den kvalitet som skall gestaltas (plastikeras).
I scendansen (eller vuxendansen) ingår fotsida dräkter som varieras i olika färger efter stämningsinnehållet i det som skall göras synligt. På fötterna har de medverkande då tunna dansskor och över livklädnaden en lätt slöja.
I en waldorfskola gör man t ex personliga eurytmirörelser som symboliserar olika bokstäver. Bokstaven A, a, som sägs betyda: "förundran", vförvåning", "utvidgande", "öppnade", visas med uppåtsträckta armar i en vrörelse med händerna utvikta. Tillsammans bildar barnen en spriralliknande rörelse. Då gäller det för dem att inte röra sig för fort eller långsamt i förhållande till den andre, för då uppstår kaos.
I samma stund som vi fördjupar oss i eurytmin (den hemliga), framträder en rörelsekonst, en dans som är direkt magisk. Då inser vi, att eurytmin är ett konkret bidrag till förverkligandet av "den nya andlighetens epok". I denna födjupning har eurytmisten upptagit Kristusimpulsen då han ställer sig i mitten mellan lätthet och tyngd, som en balans mellan fördärvsmakterna Lucifer (lätthet) och Ahriman (tyngd). Då är slöjan som svävar runt den dansande, tänkt att upplevas som en andlig aura.
Eurytmin förnyar det som var tempeldans i de urgamla mysterierna, som Steiner säger: "efterhärmande av stjärnornas dans, av det som talades av gudarna i himlen ner till människorna. Det var bara nödvändigt att åter ur den andliga kunskapen finna en väg till att i vår tid söka gesternas inre mening."
äldre tiders tempeldanser och andra rituella danser, uppenbarade människans förhållande till gudomliga och kosmiska sammanhang. Genom eurytmin ville Steiner på ett nytt sätt återge danskonsten något av den ockulta upphöjdhet och värdighet den haft i äldre tider.
Redan i det första mysteridramat "Invigningens port" (1910), gav han, i regiarbetet, anvisningar till rörelser, där rörelserna skulle vara uttryck för själva språkets formkrafter, alltså gudarnas urkrafter. Det gäller scener där översinnliga (religiösa) förlopp skulle synliggöras. När Steiner sedan i Dornach, Schweiz, byggde upp den första Goetheanumbyggnaden (1914), som i första hand skulle tjäna som ett hölje för mysteriespelen, utvecklades samtidigt den eurytmiska konsten.
Steiner säger att eurytmin vuxit fram ut den antroposofiska rörelsen som en gåva av ödet (* sid.18). Vidare, att eurytmin bara kunde "växa på antroposofisk mark", bara kunde uppnå sina impulser genom det, som "kan framgå ur omedelbar antroposofisk åskådning".
Steiner uppmanar den, som ägnar sig åt eurytmi, att vid alla enskilda ting eurytmisten tar till sig, tänka på den stora helheten i antroposofin. Han skriver: "Låt oss utforma alla detaljer så, som vårt antroposofiska hjärta - om jag får säga så - inger oss, så som vi måste gestalta dem om vi skall bli värdiga antroposofins intentioner genom att vara verksamma i det enskilda." Eurytmin är ett verktyg för den skapande makten i världen. Den är en spirituell impuls given av skapande andeväsen, t ex Dynamis och Exusisi (* sid.26). Först kommer eurytmin s a s "ovanifrån", därefter "inifrån", från människans gudomliga "jag", från astralkroppen och eterkroppen.
Bara den som av inre kallelse och inre begeistring –- "skapande" - utvecklar sitt konstnärliga sinnelag, kan vara verksam som eurytmisk konstnär, säger Steiner. "Man ser på henne, om konsten lever i henne som ett gudomligt världsinnehåll eller inte:"
Varje eurytmiframförande betraktas som ofullkomligt, så länge människan på något sätt kämpar med något som fortfarande är "kropp" i hennes kropp och ännu inte har blivit själ. Hela kroppen måste ha blivit själ i det eurytmiska utförandet.
Steiner talar också om att besjäla eurytmin. Jag citerar: "I eurytmin tar man också hänsyn till det kroppsliga, (här jämför han icke-antroposofisk gymnastik med eurytmi) men på ett sådant sätt, att kropp, själ och ande verkar tillsammans och man får en besjälad och förandligad gymnastik i eurytmin. Detta känner barnet. Det känner i varje rörelse som det gör, hur det inte bara gör rörelsen av en kroppslig nödvändighet, utan hur det gör rörelsen genom att det samtidigt låter det själsliga och det andliga flyta in i armen som rör sig, in i hela kroppens rörelse. Det eurytmiska griper barnet i själens innersta djup."
Eurytmi är ett sätt att meditera antroposofiskt. Det är ett medialt instrument. Genom att göra eurytmi är det, enligt Steiner, möjligt att komma i kontakt med översinnliga andeväsen och därmed tillväxa i antroposofi. "Det kan kanske uppnås genom att ni mediterar med full innerlighet, med stark inre känsla för det som står i orden, så att det som ni mediterar inte bara är ord eller abstrakta begrepp, utan att det som står i orden verkligen försiggår i er."
Så följer hans dikt till citatet:
Jag söker i mitt inre
de skapande krafternas verksamhet
de skapande makternas liv.
Jordens tyngdkraft
säger mig
genom mina fötters ord,
luftens formkraft
säger mig
genom mina händers sång,
himlens ljuskraft
säger mig
genom mitt huvuds tanke,
hur världen i människan
talar, sjunger, tänker
|
"Har ni gjort en sådan meditation", säger Steiner, "kommer ni att se att ni kan säga detta om er själv: ni har vaknat upp ur världssömnen till det himmelska i eurytmin."
I eurytmin visas synligt de enskilda ljudens ursprung och funktioner i den andliga värld varifrån de härstammar. Varje ljud, språk, ord, toner och intervaller, har sitt eget bakomliggande andeväsen i den översinnliga världen.
Eurytmisten kan peka bakåt till alltings ursprung som ett antroposofiskt ursprung och framåt till en tid då antroposofin utövas i hela världen och då antroppsofer fullkomnats till gudaväsen. Den kan ge uttryck och andliga ståndpunkter i antroposofin. Steiner skriver: "Om vi går tillbaka till de första rerelserna, när vi utvecklar eurytmin... Gud gör eurytmi och när han gör det uppstår människogestalten som resultat av rörelsen... Att göra eurytmi är i viss mening att forma rörelser och gester, men inte tillfälliga, godtyckliga rörelser, utan kosmiska, betydelsefulla rörelser, sådana som inte kan vara annorlunda, som inte härstammar ut något godtycke hos den mänskliga själen."
Eurytmiska former utgör fortsättningen på den gudomliga rörelsen, på gudomens formande av människan.
När Steiner gör gällande att det finns ett gammalt urspråk och att eurytmin är uppbyggd på urspråket, hämtar han sin föreställning och sin undervisning från den gamla ockultismen. Urspråket yttrade sig nästan som ett sjungande. Eurytmisk diktläsning följer denna åskådning hos Steiner. Ofta plockar uppläsaren fram en speciell konsonant eller vokal som därigenom får en överdriven betoning. Talet blir som sjungande, talsång. Genom eurytmin får antroposofin, sägs det, åter fram de ursprungliga gester och rörelser som ligger i språket.
Steiner påstår, att hela alfabetet följer de gamla mysteriernas ockulta uppfattningar. Dessa uppfattningar råder bland eurytmilärare i en waldorfskola idag.
Jag citerar från Steiner: "När man alltså talar om f i de gamla mysterierna särskilt i de främreasiatiska, afrikanska och sydasiatiska mysterierna, sa man ungefär följande. När någon säger f stöter han ut all andningsluft, hela andedräkten men genom andedräkten har gudarna skapat människan och hela den mänskliga visheten finns alltså i vinden, i luften, i vindfläktare... f kan därför bara förnimmas riktigt, om man förstår en viss formel som har blivit föga beaktad, men som finns i de egyptiska mysterierna. Den löd: vill du tala om vad Isis (fornegyptisk gudinna, som sades hade makt att uppväcka döda) är, hon vet det förgångna, det närvarande och det framtida, som aldrig helt kan uppenbaras, då måste du göra det med ljudet f... f är att uppfylla sig med Isis i andningstekniken, att uppleva Isis i utand-ningsförloppet, så att man kan känna f som att "jag vet" - inte alldeles precis, min tillnärmelsevis."
Ljudet f ansågs som ett särskilt trolldomsljud i mysterierna. Ljudet f betyder i den gamla ockulta tron: "den form som övervinner materien". Uppfattningen var: formar man något får man det i sin makt. Just det att få något i sin makt, var den aspekt i vilken mysterieockulterna såg den demoniska kraften hos ljudet l. Denna föreställning måste läggas i l-gesten, i l-rörelsen, när någon gör eurytmi, säger Steiner.
I de gamla mysterierna såg man också något förtrollande i s-ljudet. Man ansåg att den som behärskade s-ljudet, kunde se in i männens själar och i kvinnornas hjärtan.
Ljuden har en lugnande verkan, skriver Steiner, genom att man med den impuls som finns hos s-ljudet tränger in i ett väsens innersta. Men i s-ljudet finns också något att vara rädd för, något man måste akta sig för. I skrivsätt där s, ormlinjen ligger till grund för olika bokstäver upplever man, enligt Steiner, därför skriften som något skrämmande, något man kan lysa in i dolda djup med.
Steiner presenterade 19 ljudmöjligheter för eurytmin efter den gamla ockultiska åskådningen om ljudens och bokstävernas inre ockulta natur, tolv konsonanter och sju vokaler. Hela människan sammanfattas i stjärnbildens krets av tolv djur och de sju heliga planeternas dans (* sid. 30).
De 19 ljudmöjligheterna ger förutsättningar, att uppleva ett kosmiskt tilltal, när de sätts in i eurytmin. Och Steiner går på: "Himlen tala: varje gång en planet (en av de sju) står mellan två djurkretsbilder, står en vokal mellan två konsonanter (ger en harmoniserande talang). Och i konstellationerna som uppstår genom planeterna, talar himlen, talar på mångfaldigaste sätt och det som talas utgör egentligen människans väsen. Därför är det inget under att de mänskliga gesterna och rörelsemöjligheterna uttrycker det kosmiska."
Här följer ett par dikter (mantras), av Steiner, som han uppmanar eurytmister att använda med utgångspunkt från det ovan skrivna.
Hell de obekanta
högre väsen,
som vi anar!
Dem må människan likna
hennes exempel lär oss
tro på dem
|
Ack, i gudar, högre gudar
uppe i er vida himmel!
Gåven i oss här på jorden
sinnesro och levnadsmod -
gärna skulle vi, o gudar,
unna er den vida himlen.
|
Från antroposofiskt håll menar man, att eurytmin har en helande inverkan på hela människan och att det inte i någon annan konstart går att känna sig inställd i kosmos, på ett så intensivt sätt, som i den eurytmiska konsten.
Att eurytmin lättast kunde uppstå inom det tyska språket, menar Steiner, beror på att gestaltandet i eurytmin bildas bäst i tyskan. överhuvud betraktar Steiner tyska språket som mycket magiskt i tal- och rörelsemeditativt syfte. Däremot har tyskan inte mycket musik i sig enligt Steiner. I engelskan är knappast något ockult att hämta för eurytmin. Möjligen att det böljar som havet och därmed är användbart vid blåsljud, som sch.
Med tanke på vad som i vår tid sker med språkundervisningen i waldorskolorna i Västtyskland, kan det vara intressant att citera Steiner från den 26 juni 1924: "Ryskan är ett språk som blott är antydande. Det antyder bara ordets inre väsen. Detta har ännu inte nått sakens väsen utan följer ännu spåren av detta väsen, visar överallt mot framtiden."
I Västtysklands 100 waldorfskolor pågår i dagarna en kraftigt utökad undervisning i ryska språket. En ledande antroposof på waldorfskolan i Stuttgart säger, att det ryska språket är överlägset engelskan, mer andligt formbart och dynamiskt till sin karaktär, mer kreativt. Han säger att ryskan är motsatsen till engelskan. Engelskan är i slutstadiet av den språkliga utvecklingen, den är sammanträngd och konstlad. Ryskan liknar grekiskan, med förmåga att forma känslor och med ett friskare uttryckssätt.
Måhända är det också så att antroposoferna höga aktning för ryska språket grundar sig på en annan ockult kraft. Det är ingen hemlighet, att den moderna ockultismen, från 1800-talet och framåt, kommer från Ryssland. Flera av de ryska företrädarna för den ockulta rörelsen till väst, hade Steiner nära relationer till; teosofkultens grundare Helen Blavatskym, filosofen och mystikern Vladimir Sergejevitj Solovjov, för att nämna ett par. I sammanhanget kan också nämnas, att 1909 blev Steiner och Lenin verkligt goda vänner då de träffade varandra i Schweiz. Och det står helt klart , att Steiner hoppades, att den ryska revolutionen skulle lyckas.
Gnostikern Alfons Rosenberg frågar i bestsellern "Breakthrough to the Future" om Vattumannens (den nya andlighetens) rätta jag är ryskt? är det New Age-tankar bakom antroposofins uppskattning av ryska språket? Enligt Rosenberg skulle Västvärlden inte behöva frukta ryssarnas militära, ekonomiska och ideologiska makt, om den kunde ställa upp med människor som talade ryska och som därför kunde handskas med dem.
Till kapitlets början
